Jag stod i ett stort stort tält med massor av människor som prisade och lovade Jesus. Jag var väl 16 år. Jag grät mycket under den här typen av samlingar. Dels för att Jesus berörde, dels för att jag var i färd med att öppna en stängd dörr in till mig själv, som en kan göra i den åldern, men också av osäkerhet. Det fanns saker jag inte förstod. Saker som sas om Jesus och om det att vara kristen som jag inte kunde gå in i. Jag tänker att det beror på att jag sedan barnsben är uppvuxen med ett helt annat sätt att prata om Jesus. Där i tältet hände stora saker. Massor av människor, unga som gamla kallades fram till den stora scenen, fick förbön och blev frälsta. När en vän till mig så ställde mig frågan som jag hade sån kluven inställning till - om jag är frälst - så minns jag att genom en öppning i tältduken klyschigt nog fick en skymt av stjärnhimeln. Jag hade en intim relation till att ligga och titta upp på stjärnorna redan innan. Det hjälpte ett förvirrat tonårshjärta att det fanns något som var så stort att det blev ofattbart. När jag såg stjärnorna där uppe såg jag också Jesus. Jag blev stärkt i att min bild av Jesus var sann, i förhållande till mig. Vår relation blev tydlig. Jag svarade med stark röst ja på frågan och fick en varm kram av min vän som blev gladdes med mig. Det här mötet med Jesus har präglat min bild sedan dess. Även om jag har blivit välsignad med att bygga på med andra bilder och ett utökat språk om vem Jesus är sedan dess så finns grunden i det jag erfor i tältet. En omfamnande kärlek som är ofattbar och ogreppbar men ändå så nära, en röst som viskar i mitt hjärta, "vi hör ihop du och jag".